Mist Americana
John F Kennedys korta tid vid makten brukar liknas vid arturlegenden, och hans administration vid Camelot. Nu är det inte ovanligt att makten refererar till sigsjälv i smickrande termer; Mussolini kallade sig 'Il Duce', kungar är utvalda av gud, miljardärer pratar gärna om geni i hårt arbete och stora delar av borgerligheten har en outtömlig förmåga att beskriva sigsjälva som exceptionella individer. Och så vidare. I Kennedys fall är dock liknelsen proportionelig då hans år som världshegemonens president besitter en särställning inom amerikansk kultur; en hyperidealiserad epok av vitalitet, utopi och hopp – en rik och kraftfull projektionsyta för kultur, ideologi och längtan. Americana när den är som bäst, och värst.
I det direkta arvet ingår bland annat USA:s vetenskspshatande hälsominister som går under det storartade namnet Robert Francis Kennedy Junior. Sprungen direkt ur Camelot, Wikipediaartikeln illustrerad med en bild på det lilla barnet RFK Jr i kavaj och kortbyxor i Vita Huset, tillsammans med en leende John F Kennedy – den evige presidenten fastfrusen i en evig sommar.
Bruket av just arturlegenden är intressant rakt in i dagsläget när glömskans stora dimma, möjlig demens, sänker sig över den sittande presidenten. Flera av versioner av arturlegenden, som Thomas Malory's 'Le morte d'arthur', för den dödligt sårade kungen från slagfältet i Camlann till Avalon – en ö av mystiska praktiker och magiska figurer, av helande krafter, av åkrar och fruktträd som ger oändlig skörd i en evig sommar. Här vilar Artur, den evige kungen, än idag. Mellan liv och död, försänkt i en djup sömn. Vägen till honom och Avalon ligger höljd i en övernaturlig dimma, frambesvärjd som skydd av öns odödliga féer.
Precis här finner vi USA:s nuvarande president, glömskt irrande, i jakt på den magiska ön med helande geopolitiska krafter (Island eller Grönland – oklart vilken eftersom han frekvent blandar ihop dem). Han söker också outsinliga oljeskördar i Venezuela, och ett onaturligt homogent USA där Ovala Rummets nobla riddare tas emot som nationens befriare.
Trump når aldrig fram till Avalon. Resan trotsar alla naturlagar. Och därmed är han kanske redan där. I Arturlegenden presenteras vägen som en esoterisk färd till en dimension 'mellan riken', en sublim och helig ö i féernas land, snarare än som en världslig transport till en fysisk plats.
Sökandet efter ett great America tål inga prövningar mot verkligheten. Trump jagar sådant som inte finns, flytande signifikanter, tecken utan referens, som tillsammans mynnar ut i 'storhet'. Grönländarna vill dessutom inte bli amerikaner, exploateringen av Venezuelanska oljeresurser kräver mer omfattande investeringar än vad amerikanska oljebolag är intresserade av, ICE-räderna är djupt impopulära utifrån sin rasistiska och våldsamma natur. DHS organiserar våldsamma paramilitära trupper som skjuter ihjäl civila och utövar statssanktionerad terror, snarare än ridderlig höviskhet.
Tomheten utgör själva affärsmodellen – kanske väcker spekulationerna kring Trumps kognitiva status ingen vidare öppen oro av just den anledningen?
Dimma är också det allmänna tillstånd som upplöser konturerna av Pax Americana, den tidigare världsordningen av ekonomisk, politisk, militär och kulturell amerikansk dominans, medan kärnan eroderar inifrån, uppslukad av dementa konspirationsteorier och direkta osanningar. Vi rör oss mot någonting annat och resan ser ut att bli riktigt stökig.
Där Arturlegenden handlar om Britanniens tillblivelse och John F Kennedy förknippas med nationens avstannade återfödelse till ungdom, vitalitet och hopp. befinner vi oss nu där världsledare som figuererar i Epsteinfilerna sannolikt begått fler övergrepp än de kan förväntas minnas. En dödsdans i ultrarapid, precis så motbjudande att glömskans eviga dimma framstår som en välsignelse.
Avalon rymmer löftet om kungens återkomst. Hur han återvänder är än så länge oskrivet – kommer han till oss som en rättfärdig kung, som en arkaisk tyrann, eller som ett stycke ideologi, som en legitimerande myt för framtida maktanspråk?
För mig tjänar dimman som en påminnelse om att makt och kapital alltid kommer att söka ett nytt centrum när det gamla eroderas. Och när marken under oss skakar i geopolitiska våndor har vi bara solidariteten till varandra att förlita oss på.