Mina flöden svämmar över av uppsluppna skämt om rånet; my Louvre haul, GRWM för att råna Louvren, hur matcha rånarluva och tiara – ja ni fattar. Den oförställda glädjen över just ett rån är anmärkningsvärd, särskilt i en neokonservativ kultur där performativ upprördhet tas på största performativa allvar. Inte sällan för

om än med viss tvekan * Människolivsminister * Likabehandlingsminister * Omställningsminister * Finemangsminister * Penna och papper-minister * Medborgarrättsminister * Chips- och Godisberedskapsminister * Rehabiliteringsminister * Kollektivtrafikminister * Solidaritetsminister * Allmänningsminister * Backupminister * Open Source och digital utvecklingsminister * Intelligensminister * Uppmuntransminister

Jag började september med att avprenumerera på nyhetsbrev. Det eskalerade långsamt. Först sa jag upp mitt Spotify-abonnemang, det var underligt upplyftande. Aktiverade en gratismånad på nåt som heter Deezer istället. (Detta är inte reklam, Deezer är sådär. Men det går att lyssna på låtar och alla spellistor gick att importera.

Italienarna förstår den enkla glädjen i att börja dagen med någonting sött. Colazione. Ett glamouröst ord när jag fuskar i mig en halv kexchoklad till morgonkaffet och det nästan känns som kultur istället för stress och dåliga vanor. Också en liten, liten protest. I kampen om dagen står jag såklart

Det här blir en liten blogg, kanske. Nånstans för några att skriva några saker. Jag bråkar med containers och routing och skriver skript först, eller kanske inte, kanske lämnar det till senare, det var skönt att få göra saker för hand igen. Skriva kommandon, se saker hända, få respons. Även