Fun fun fun!

Mina flöden svämmar över av uppsluppna skämt om rånet; my Louvre haul, GRWM för att råna Louvren, hur matcha rånarluva och tiara – ja ni fattar. Den oförställda glädjen över just ett rån är anmärkningsvärd, särskilt i en neokonservativ kultur där performativ upprördhet tas på största performativa allvar. Inte sällan för att underblåsa reella politiska krav på ökad repression, övervakning och kringskurna friheter.

Hur vågar så många skratta åt ett rån? Kriminalitet är ju så klandervärt att vi behöver sänka straffrättsåldern till 13 år och bygga fängelser för barn. De franska kronjuvelerna hör dessutom hemma på den femte republikens största nationalmuseum, inte hos privata samlare.

Kuppen är inget annat än blasfemisk – och just därför blir den också vanvördigt uppkäftig.

Visst, vi ser sannolikt inte Robin Hood på övervakningsbilderna. Men vi ser heller inte en friskolekoncern som med insmickrande PR-bytes driver på segregationen och pumpar landets kommuner på pengar. Vi ser inte en skatteplanerande mångmiljonär som finansierar högerextremism, en tech-VD som investerar i krig och död eller företag som betalar kassa löner till kassa villkor. Stölden är varken sanktionerad av gud, kungen eller affärspressen. Den sker inte uppifrån.

Det spontana utbrottet av skämtlystnad har en amoralisk ton som för en gångs skull inte syftar till att locka människor till den dumreaktionära fåran. Det kommer inte med en kalkylerande uppmuntran om att "äntligen våga" skratta åt rasistiska skämt. I en auktoritär samhällsordning där den starkes rätt konsolideras genom klägg, mångmiljongåvor till Donald Trump och friskolemingel i Sagerska Palatset, ja där framträder det blasfemiska som någonting obefläckat; en oförfalskat amoralisk hållning utan performativa eller kalkylerande drag, utan viljan att presentera sin rationalitet som respektabel, dygdig eller behagligt följsam mot auktoritära ledare, utan de tröttsamma pretentionerna hos en jvvf-posör och utan att försöka dölja sina brister.

Ja,ja. Nu har jag förstört alltihop genom att försöka förklara skämtet för migsjälv – det är roligt enbart för att det inte är höger. Förlåt, men humor funkar så.